Tänk om man kunde välja sina släktingar, gud så bra det skulle vara. Den här släktingen blir bara värre och värre för varje år. Han är alkoholist och lider av andra sjukdomar och är enbart jobbig. Att man kan vara så elak är för mig en gåta. När jag pratar med honom i telefon så hör jag honom sitta där med ett leende på läpparna och jag känner hur tillfredställd han är av att reta upp mig. Han blir bara värre när han hör hur irriterad jag blir. Samtidigt som han är elak så är han så patetisk. Han är 60 år och gråter i telefonen och berättar hur ensam han är nu när hans mamma har dött. Han tycker synd om sig själv och tycker inte hans vänner och släktingar bryr sig om honom. Han tycker vi skulle ställa upp och handla mat till honom och hälsa på honom lite oftare. När jag förklarar för honom att han får ta detta med sina döttrar så svarar han inte. Jag förklara att jag inte krävde att mina vänner och familj skulle se till mig oftare när min mamma, mormor eller bror dog.

Jag orkar inte prata med honom längre och jag ser inte fram emot när vi ska dela upp mormors saker. När jag vaknade i morse var jag helt slut i kroppen, man blir helt tom när någon är så elak mot en. Än så länge i kväll har det varit tyst på telefon, hoppas det håller i sig.