När man har kommit upp i min ålder och haft så mycket problem som jag haft är det svårt för andra att förstå hur ont man egentligen har. Man har pratat så mycket om det att andra har tröttnat att lyssna, de tycker att man tjatar om det. Man märker det när man en dag berättar att man mår dåligt, ingen bryr sig.

Man går varje dag och mår dåligt men man kanske inte visar det varje dag. Man har ökat sin smärtgräns och man är själv trött att visa hur dåligt man mår. Men bara för att man inte pratar om det varje dag eller är hemma och är sjukskriven har man mindre ont.

Jag tror inte många skulle orka med min smärta och det jag går igenom 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. För det är exakt det jag gör, men jag kanske inte visar det 365 dagar om året. Jag visar det inte inför mina arbetskamrater, mina vänner och min familj, det skulle bli för jobbigt. Jag tar det när jag kommer hem, när jag är själv. Då kan jag visa hur ont jag har eller hur dåligt jag mår.

Jag går inte upp klockan 05.25 varje morgon för att jag tycker det är roligt, jag gör det för att underlätta dagen. Om det nu inte gör någon skillnad så kommer jag sluta med det, självklart sover jag en timme längre varje morgon. Det känns som att man sover, jobbar och promenerar dag ut och dag in. Många dagar så vill jag bara hem och gå och lägga mig så tidigt som möjligt så en dag till är över.

Nu är det dags att sova.