Ställde klockan på tidigt för idag börjar Michelles handbollsturnering ute på Gubbängsfältet. Jag hade bestämt mig för att ta cykeln, är nog svårt att få parkeringsplats där borta. Men när jag var redo att åka så hittade jag inte cykelnyckeln, blev lite stressad.

Men till slut hittade jag den och hittade även min cykel nere i cykelförrådet. Men jag var tvungen att pumpa cykeln, knappt någon luft kvar i däcken. Men sedan drog jag iväg, oj vad det var jobbigt. Det var ju inte långt men jobbigt ändå.

Klockan 9 började första matchen, och efter en stund undrade jag och syster om det var mot 3 åringar de spelade. De var jätte korta, små människor som sprang omkring. Sedan hade Tyrold börjat med att spela man mot man, men det såg mer ut som att de spelade kull. Jag och syster stod och skrattade och vi fick ibland vända oss om för att inte skämma ut oss. Man ska inte skratta åt barn, men det såg fruktansvärt roligt ut när de sprang och jagade varandra.

Tjejerna vann med 19-1, det var rena utklassningen.

Match nummer två började klockan 10.20, de mötte ett lag från Estland. Oh my god. These kids are from hell. De första 5 minuterna var som en ångvält drog över Gubbängsfältet. De misshandlade våra flickor, de där anabola ungarna. De kunde inte reglerna, engelska eller hur man beter sig. De körde upp händerna i ansiktet på tjejerna, höll fast dem så de inte kunde röra sig och stämplade tjejerna med dobbarna. I halvlek grät över hälften av våra tjejer, de var så chockade. Men i andra halvlek var det som om våra tjejer var förbytta. Våra fina små tjejer från Tyresö hade förvandlats till Gubbängens moster. Nu fick det andra laget tillbaka lite skit, en tjej fick en varning när hon stämplade Michelle på låret med dobbarna. Då började hon gråta, ha ha ha. Jag vet inte varför de ändrade på sig, kan det ha att göra med att vi runt plan skrek: dra dem i håret, på dem bara, håll fast dem och gör krokben på dem. Okej, vi var inte stolta över oss själva men vi var stolta över tjejerna som bara förlorade med 9 -16. Nu vet de hur det känns att möta ett bulldozerlag.

Sedan var det dags för lite lunch, det blev hamburgare. Men match nummer 3 var igång igen klockan 12.20 men nu var det mot Gustavsberg. Och de mosade vi ordentligt igen. Så nu var dagen slut för Michelle, hon är en 01. De som är födda 00 hade två matcher kvar på dagen. Men när jag satte mig på cykeln för att åka hem började det regna ordentligt, så det var tur att Michelle var klar. Det är jobbigt med två killar som vill springa runt att hålla dem stilla.

Jag cyklade hem och lade mig och läste en stund innan det var dags att åka och hämta Bosse på Arlanda. De landade på tid så jag var hemma rätt tidigt. Lagade lite mat och kollade på två Wallander filmer som kom i helgen.

 Men nu är det dags att sova, det är ju en regnig dag i morgon också.

(bilden nedan är från matchen mot Estland)